Under tiden jag skriver del 1 i detta första blogginlägg så händer det saker. Först under årets första eftermiddag så nås vi alla av ett obekräftat rykte om en finsk poängstark spelare som ska vara klar för Växjö Lakers. Det handlade om Eemeli Soumi, en 29 årig center från Tammerfors, med Ilves som moderklubb. Det visar sig dock att detta gäller nästa säsong, vilket givetvis i det läget kändes lite surt då man kan tycka att det är nu vi behöver den typen av virke.
Men det skulle inte dröja länge förrän nästa överraskning rasslade in. Klubben meddelar att #87 Robert Rosén är välkommen tillbaka. Efter 8 månader in i sin avslutning av karriären kommer han tillbaka in i laget. Något jag absolut inte någonstans såg komma. Kan ju tycka att det är bra att klubben på nått vis agerar. Och att få in Robban kan ju vara en boost för laget. Om det blir så eller inte återstår ju att se. Vi måste ju trots allt ha respekt för att Robban varit borta i 8 månader sedan han senast spelade på den här nivån.
Sen under morgonen idag så kommer nästa, kanske ännu mer oväntade sak. Emil Larsson! En spelare jag gillat, samtidigt som man avskytt. En tuff och hård spelare som vinner mycket kamper både framför mål och vid sargerna. Kan vi få igång honom riktigt ordentligt så kan han bli en riktigt fin tillgång. Inte riktigt den profilen som vi kanske, i läget som vi är i, behöver. Han är inte nån kontinuerlig målskytt heller. Men samtidigt, var ska vi hitta den typen av spelare vid den här tidpunkten. Dom ska värvas in på våren och sommaren, inte nu. Men kanske Emil kan få laget att lyfta dom där procenten som behövs för att det ska börja trilla in lite puckar.
Om vi nu återgår till det jag avslutade del 1 med, så handlade det om skadat gods. Ett uttryck med glimten i ögat! Och jag avslutade med att egentligen ställa en fråga ut i luften. Det kan väl inte vara ultimat för ett lag, att varje år starta med tänkta ledande spelare på skadelistan. I en del fall helt och hållet planerade frånfällen. Då man vet att dom är skadade när man tar in dom. Man vet att dom kommer under en längre tid genomgå rehab. Jag vet inte om det verkligen är en strategi från sportledningen, men man måste ändå tillstå att det ser ut som det. Eftersom det inte hänt en eller två gånger utan ganska många gånger de senaste åren.
Sen kommer vi ju då till den här frågeställningen som man ställer sig nu när vi är 29 omgångar in i årets liga. Och vi kan konstatera att det vi många hade frågeställningar till och farhågor har besannats. Vi är det lag som gör absolut minst mål i hela SHL, efter 29 omgångar. Efter 10-12 omgångar kan man snacka bort det, men inte efter 29. Modo som ligger sist i ligan har gjort 5 mål mer än oss och LHC som ligger nästsist har gjort 14 mål mer än oss. När det gäller antal insläppta så ligger vi nånstans i mitten på tabellen och är väl den delen som faktiskt gör att vi än så länge har näsan ovanför vattenytan.
Och frågan då: Ja, varför man väljer att inte värva in spetsspelare den här gången. Är ekonomin så pass ansträngd eller vad beror det på? Att det var stor risk för att detta inte skulle funka, var vi ganska många som såg redan i somras, och något som ett proffs i detta som Henrik Evertsson också borde sett. Ändå väljer han bort att söka efter den där viktiga lagdelen och bestämmer sig istället för att poänggörandet ska fördelas ut på fler spelare…? Hur gör man detta? Vi hade 6 spelare förra året som tillsammans gjorde 49,3% av våra mål. Resterande 50,7% av målen gjordes av 14 andra spelare.
Hur vi ska kunna fördela ut den mängden mål på fler spelare får inte jag ihop tyvärr. Som det ser ut just nu så kommer ingen av våra spelare att nå över 16 mål. Joachim Blichfeld kan nå dit om han fortsätter med samma snitt som han har nu med ca 0,31 mål/match. Blichfeld, Ågren och Martinsson är dom enda till dags datum som kan komma upp i 10 mål totalt. Och då inser nog de flesta vilka problem vi har. Vi gjorde 162 mål förra säsongen och landade på en andra plats. Sista platsen förra säsongen innehade IK Oskarshamn med 110 gjorda mål. Med det snittet vi har just nu så landar vi in på 111 mål. Jag tror de flesta kan se problemet och göra beräkningen.
Det ska bli riktigt intressant att se vilken effekt Robbans återkomst kan ge laget. Jag hoppas att Evertsson har nått mer kryddigt på ingång också. Jag tror det kommer att krävas. Jag kan tänka mig att en del av er som läser detta kanske tycker att det borde vända med tanke på underliggande statistik. Ja, vi har spelat skitbra, till vissa punkter av matcherna. Men vi har också väldigt lätt för att tappa fokus, bli ängsliga och trots att vi gör det jättebra många gånger. Och detta är en svaghet. Hade vi haft spelare som man vet med säkerhet att dom bara behöver ett mål för att komma igång, så hade jag trott på den underliggande statistiken. Men vi har fortfarande inte dom spelarna i truppen. Jochim Blichfeld ligger ungefär där han låg ifjol. Vi kan inte begära mer av honom.
Jag återkommer inom kort med fler funderingar och analyser. Tills dess, skriker vi fram vårt lag mot viktiga segrar. Vi ger oss aldrig!
//SJÖAGUDEN